När man är sex år och har en bror som är fyra, så får man höra hur gullig den lille är, förstås utan anledning det bara är så, men det begriper ju inte en sexåring. Så när alla tyckte vilka långa fina ögonfransar lillebror hade, då menar jag alla, mostrar, mormor och väninnor till morsan mm.
Då får man till slut nog, med farsan på jobbet och morsan ute och hängde tvätt eller nånting, så sagt o gjort, placera honom i soffan, sprang och hämta morsans långa nyslipade sax och sade till honom att sitta still.
Han satt verkligen still och trodde det var en ny rolig lek vi skulle göra, så föll dom en efter en, klippte sakta innefrån näsroten och ut. Efter en noga koll på att inget strå var missat så sprang jag nöjd och belåten tillbaka med saxen.
Varken morsan eller farsn la märke till nånting på flera dagar och jag sa givetvis inget heller, men så fram på Lördag åkte vi till stan parkera på Helensgårdens parkering, det fanns då en parkering där innan det blev park. Morsan hade gått ur bilen för att göra ett ärende på stan och vi blev själva i bilen med farsan.
Vi höll välpå som vanligt och puffa på varandra och busa när tristessen trängde på, på den tiden fanns det inga barnstolar eller krav på bilbälte i baksätet, så vi kunde studsa runt som vi ville, till farsan fick nog. Han vände sig om och skulle säga till oss igen, när slumpen gjorde att brorsans ansikte hamna precis intill farsans.
Då vad det slut , slut på tron på att alla i familjen var nöjda med min perfekta klippning av lillbrorsans ögonfransar, farsan blev tokig och undra vad i h-e jag hade gjort, jag som hade helt plötsligt blivit väldigt tyst och stilla sittande svarade ” klippt ”, hur då klippt och med vad? frågade farsan. När nu till slut sanningen kom fram, hur det gick till, så fick jag en lätt hurring och bannor samt en förklaring i klartext hur farligt det var att man kunda stuckit ut ögonen mm. Kommer aldrig bli frisör tänkte jag för mig själv, smått förbittrad.
