Man Mitt i Medelåldern

När man är sex år och har en bror som är fyra, så får man höra hur gullig den lille är, förstås utan anledning det bara är så, men det begriper ju inte en sexåring. Så när alla tyckte vilka långa fina ögonfransar lillebror hade, då menar jag alla, mostrar, mormor och väninnor till morsan mm.

Då får man till slut nog, med farsan på jobbet och morsan ute och hängde tvätt eller nånting, så sagt o gjort, placera honom i soffan, sprang och hämta morsans långa nyslipade sax och sade till honom att sitta still.

Han satt verkligen still och trodde det var en ny rolig lek vi skulle göra, så föll dom en efter en, klippte sakta innefrån näsroten och ut. Efter en noga koll på att inget strå var missat så sprang  jag nöjd och belåten tillbaka med saxen.

Varken morsan eller farsn la märke till nånting på flera dagar och jag sa givetvis inget heller, men så fram på Lördag åkte vi till stan parkera på Helensgårdens parkering, det fanns då en parkering där innan det blev park. Morsan hade gått ur bilen för att göra ett ärende på stan och vi blev själva i bilen med farsan.

Vi höll välpå som vanligt och puffa på varandra och busa när tristessen trängde på, på den tiden fanns det inga barnstolar eller krav på bilbälte i baksätet, så vi kunde studsa runt som vi ville, till farsan fick nog. Han vände sig om och skulle säga till oss igen, när slumpen gjorde att brorsans ansikte hamna precis intill farsans.

Då vad det slut , slut på tron på att alla i familjen var nöjda med min perfekta klippning av lillbrorsans ögonfransar, farsan blev tokig och undra vad i h-e jag hade gjort, jag som hade helt plötsligt blivit väldigt tyst och stilla sittande svarade ” klippt ”, hur då klippt och med vad? frågade farsan. När nu till slut sanningen kom fram, hur det gick till, så fick jag en lätt hurring och bannor samt en förklaring i klartext hur farligt det var att man kunda stuckit ut ögonen mm. Kommer aldrig bli frisör tänkte jag för mig själv, smått förbittrad.

Vårt barndomshem Agnesborg och låg intill väg 200 utanför Ulvåker,  på sommrarna brukade vi spika på vår koja i skogen, den började vi med 1972 och hela 70 talet. Den hade flera våningar, torn o landgångar, där hade vi som sed att sova över i varje midsommar och slåss med alla mygg.

En sommar hade farsan lovat sin vän karamellkokaren Östen som bodde  i skogen på andra sidan väg 200 att han skulle få ha sina får på bete i vår skog. Det sattes upp staket och det kom ca 15st får, dom skulle vi se efter och ge dom vatten.

Östen Karamellkokarn var en stor rund karl som hade sina får och kompisarna Baloo, skåning och allt vad dom hette. De gjorde marknadskarameller och åkte runt i hela Sverige för sälja dessa, jag mins hans plånbok som han tog upp i bland var var den tjockaste jag sett med massor av sedlar i, som gubbarna levde av, koka karameller, drack brännvin och sålde karameller.

Det var lite jobb att se till fåren, jag mins en gång då ett att fåren gick ner sig i dyngediket ett dike som förde all vatten och med mera från alla hus i texhallen vidare ner till ån ösan.

Där mitt i diket som var rätt djupt låg en tacka och bräckte för full hals, ingen av oss var intresserade av att gå ner i det diket, så vi bestämde oss för att göra ett lasso av ett rep och få det runt halsen för att sedan få upp den. Sagt och gjort efter minst en timma så var fåret uppe och vi var helt slut. En annan dag när vi gick för kolla till dem så var de helt borta, betet var slut och dom hade hoppat över och gått vidare ut i skogen.

Vi fick bli värsta spejarana och kolla efter spår och avbrutna grenar i skogen, till slut hitta vi dom säkert en kilometer hemifrån, då börja nästa uppdrag  att få hem 15 bräkande får, vicket jobb vi hade med det innan vi fick hem dom.

Vi fick springa fram o tillbaka så de kom på rätt väg och till slut var de inne, efter det såg vi till att fick en större hage samt extra foder, så att de höll sig inne. En viss belöning fick man ju förstås av Östen samt att vi fick ta hur mycke karameller i lådan han gav till fåren som vi ville, för allt som inte

Var och hämta en släpkärra hos Thomas eller där han bodde tidigare, Ljungslätt i Ulvåker, detta var tidigare vår farmor o farfars hus. Jag blev stående och titta på garagedörren, den träbelagda dörren med kraftiga stålgångjärn, dörren hade farfar gjort, brädorna i dörren var gråa lite gissna men höll väl måttet än ett tag för att fortfarande göra nytta som plankor i en dörr.

Dörrarna öppnades utåt och på var sida var man tvungen att ställa under en stötta när man ställde upp dörrarna för de inte skulle blåsa igen, det var här inne farmor o farfar hade sin pärla en Volvo pv 544 från femtiotalet.

När vi var på besök i Ljungslätt på 70 talet, så var man som barn snart rätt rastlös efter fått den självklara fikan, saft o hembakta bullar kanske till o med en smördegskamm. Vi reste oss jag o Thomas efter att vi tryck i oss en sort av varje, tacka för fikat och efter flera förfrågningar från farmor om vi verkligen överlevde om vi inte tog en bulle till, efter det att vi tryckt ner en bulle ytterliggare, gick vi ut.

De vuxna fortsatte och prata och vi, vi var fria att göra vad vi ville, nja kanske inte riktigt, inte gå upp till järnvägen som låg ett par hundra meter bort, inte in till korna, inte upp på källartaket för det kunde rasa ner jord.

Hmm jag vet sa jag vi spelar bandy, hur då? frågar Thomas. Jo sa jag om vi smyger upp på trappan och tar en var av farfar hemmagjorda käppar, dom blir perfekta som klubbor och sen letar vi rätt på en så rund sten som möjligt.

Thomas smög fram och tog två av de bästa käpparna, jag hittade snart en sten, men mål då? frågade Thomas vi funderade en stund och kom på det nästan samtidigt GARAGEDÖRREN  sa vi munn på varann.

Vi satte igång så att gruset yrde på uppfarten, det small i dörren så det eka när vi fick in en riktig fullträff, vi var Börje Salming och Honken Holmqvist. Vi spela många gånger bandy framöver när vi var på besök och det tod lång tid innan farfar kom på varför handtagen på hans käppar var så slitna, men efter lite bannor så fick vi var sin käpp att spela med.