2004-07-02

Hämtade båten 19.45 med hjälp av Thor Engbretsen och hans fyrhjulsdrivna Audi quttro. Båten Albertina hämtades i Varnhem hos Michael Gustavsson som vi köpte båten av. Det blev en fruktansvärd resa från Varnhem till Karlsborg pga att båtvagnen som båten stod på var helt felkonstruerad och vingla över hela vägen. Strax utanför Tibro så fick vi punka på bakdäcket och måste hem till Skövde igen för att hämta verktyg och ett nytt däck på firman.

Väl tillbaka i Tibro upptäckte vi att fälgen med punka på  satt fastsvetsa, vilket medförde att vi inte kom till Karlsborg förrän 01.30. I läggningen mitt i natten gick däremot bra och hon gled ned i vattnet med lätthet, stannade och sov över i båten.

2004-07-03

Vakna upp efter en iskall natt i båten,  sov högst två timmar, åt frukost och sedan körde båten till rödesund (bron som skiljer Vättern från bottensjön) för att tanka. Fick hjälp av en vänlig själ att lägga till intill pumpen, verkar som de på sjön e hjälpsamma och vänliga.

Tankade 77L för 800:- det blev full tank, åkte tillbaka till båtplatsen som låg i norra skogen i Karlsborg, kommit halvvägs mitt ute på bottensjön så börja motorn gå ojämt och det rök ur motorkåpan.

Det blåste rätt bra påsjön så jag var tvungen att ankra upp, men hitta inget ankare i båten för vi hade ju inte packat båten än, det skulle vi göra under dagen, fick tag i nåra järnbitar i en låda och knöt ihop dem med en tamp och kasta i.

Öppnade motorluckan och röken välde ut, båten låg och drev för ankaret var ju inte det bästa, försökte starta motornflera gånger men den bara dog, upptäckte då att tampen till ankaret hade snurrat in sig i propellern.

Det var bara att hoppa ner på badbryggan och skära bort tampen till ankaret innan båten drev i land, lyckades till slut få igång motorn och sakta åka till hamn.

Letade upp felet insåg då att impellern till vattenpumpen var trasig och avgasslangen uppbränd, hittade en ny impeller i båten som tur var men avgasslang var hopplöst att få tag i.

Jag gick runt i hela Karlsborg hos mackar och båtbyggare men inte en slang bit nånstans, ringde Thor igen och han skjutsa mig till Tibro och Mölltorp men inte där heller.

Vid 15.00 tiden kom frugan med grejor till båten, vi packade i detta och åkte sedan till verkstaden i Skövde fixade det jag behövde för att få ihop avgasröret, fick ihop det på kvällen och testkörde till rödesund med familjen och svärmor och svärfar som hade dykt upp under kvällen, och allt verkade fungera bra.

Åkte till hamn igen, Svärmor och svärfar åkte hem, hela familjen satt och småprata i båten fram till elva på kvällen, sen somna alla som stockar i den friska luften.

Den andra borsten kanske nådde sitt mål.. den kanske inte hade målet på samma ställe, den kanske bara låtsades att den skulle till samma ställe men vek av på upploppsrakan..     hmm ja så måste det ju vara, den hade under en lång tid noga planerat detta i detalj, just för att nå sitt mål,  va den måste vrida sig av skratt när den ser att man står med hakan i marken och bara undrar vad som hände… snopen, bortfintad, blåst kallade vad du vill,  men nu min tandborste förblir du ensam………..

Då får man till slut nog, med farsan på jobbet och morsan ute och hängde tvätt eller nånting, så sagt o gjort, placera honom i soffan, sprang och hämta morsans långa nyslipade sax och sade till honom att sitta still.

Han satt verkligen still och trodde det var en ny rolig lek vi skulle göra, så föll dom en efter en, klippte sakta innefrån näsroten och ut. Efter en noga koll på att inget strå var missat så sprang  jag nöjd och belåten tillbaka med saxen.

Varken morsan eller farsn la märke till nånting på flera dagar och jag sa givetvis inget heller, men så fram på Lördag åkte vi till stan parkera på Helensgårdens parkering, det fanns då en parkering där innan det blev park. Morsan hade gått ur bilen för att göra ett ärende på stan och vi blev själva i bilen med farsan.

Vi höll välpå som vanligt och puffa på varandra och busa när tristessen trängde på, på den tiden fanns det inga barnstolar eller krav på bilbälte i baksätet, så vi kunde studsa runt som vi ville, till farsan fick nog. Han vände sig om och skulle säga till oss igen, när slumpen gjorde att brorsans ansikte hamna precis intill farsans.

Då vad det slut , slut på tron på att alla i familjen var nöjda med min perfekta klippning av lillbrorsans ögonfransar, farsan blev tokig och undra vad i h-e jag hade gjort, jag som hade helt plötsligt blivit väldigt tyst och stilla sittande svarade ” klippt ”, hur då klippt och med vad? frågade farsan. När nu till slut sanningen kom fram, hur det gick till, så fick jag en lätt hurring och bannor samt en förklaring i klartext hur farligt det var att man kunda stuckit ut ögonen mm. Kommer aldrig bli frisör tänkte jag för mig själv, smått förbittrad.

Att få upptäcka hur intressant det är att titta bakåt i sin släkt och upptäcka hur de levde och alla deras händelser är mer spännade än den bästa thriller.

Min farmor Carola 85år har under hela sin livstid inte hatt en aning om vem som var hennes mormor, när jag började titta på detta så upptäckte jag en spännade historia. Den handlar om släkten Ekgren från bohuslän som för mig tidigare varit helt okänd.

Hans Martin som från början hette Augustsson bytte namn till Ekgren när han tog värvning som knekt i bohuslänskompani 1888, gifte sig med Alma Vilhelmina Holm samma år och fick ett soldattorp i Östra Ejgde Tanum.  Jag satt med min farmor Carola i vårsolen påskdagen i år och pratade om detta hon visste inget vilka dom var innan, jag frågade om hon kände till en William Ekgren som tydligen levde fortfarande och då skulle vara kusin till henne.

Hon sa att hon kom ihåg när hon var liten att en William kom till Älgarås i Töreboda och gick på luffen från släkting till släkting och han bara stanna ca en vecka, för han ansåg inte riktigt välkommen för han var ateist och i ett religöst hem var det absolut inte bra. Då känner du honom sa jag! vi ringer upp honom jag har telefon nummret, han bor i Uddevalla.

Kan man göra det*?  frågade hon, ja det klart sa jag och det gjorde vi, jag slog nummret han svarade nästan med en gång ”William” med lite skrovel på rösten. Jag presenterade mig och förklarade att jag satt hos Carola och vem jag var.

Han var lite misstänksam i början men när jag nämde om mötet i Älgarås 1934 så började han prata och kom mycket väl ihåg den lilla mörkhåriga tösen som sprang omkring, hon var då 10 år och han 17år och var på luffen. Han tyckte det var så roligt att vi ringde för han satt i sin ensamhet i en lägenhet och var inne på den andra påsksupen för dagen.

Jag räckte över luren till Farmor och dom började prata som om dom hade setts varenda dag hela livet, men det var ju  75år sen just det 75 helt otroligt. När dom pratat färdigt efter ca en halvtimme fick jag ta luren igen och försökte avsluta samtalet men blev sittande en stund till, han tyckte att vi kunde komma ner och sova över ” men ni får ta med er egna lakan för tvätta tänker jag inte göra” sa han jag lovade att försöka komma ner och sedan avslutades samtalet.

Farmor var överlycklig  och vi forsatte nämde en annan Ekgren vid namn Hjalmar med ett alias kallat Collin, jag har föresten en tavla som han har gjort den hänger i vardagsrummet, jaha sa jag och gick in för att titta, jag fick rysningar längs ryggraden och nån form av gjädjerus , kick eller vad man kan kalla det spreds sig i kroppen.

Där hänger en tavla med ett hus bakom några träd med signaturen collin 1924 Ejgde, det var alltså gården som knekten Hans Martin bodde på, den har då hängt hos farmor hur länge som helst utan att hon visste vad motivet vad för något, snacka om anticlimax och var det är kul med släktforskning.

En sommar hade farsan lovat sin vän karamellkokaren Östen som bodde  i skogen på andra sidan väg 200 att han skulle få ha sina får på bete i vår skog. Det sattes upp staket och det kom ca 15st får, dom skulle vi se efter och ge dom vatten.

Östen Karamellkokarn var en stor rund karl som hade sina får och kompisarna Baloo, skåning och allt vad dom hette. De gjorde marknadskarameller och åkte runt i hela Sverige för sälja dessa, jag mins hans plånbok som han tog upp i bland var var den tjockaste jag sett med massor av sedlar i, som gubbarna levde av, koka karameller, drack brännvin och sålde karameller.

Det var lite jobb att se till fåren, jag mins en gång då ett att fåren gick ner sig i dyngediket ett dike som förde all vatten och med mera från alla hus i texhallen vidare ner till ån ösan.

Där mitt i diket som var rätt djupt låg en tacka och bräckte för full hals, ingen av oss var intresserade av att gå ner i det diket, så vi bestämde oss för att göra ett lasso av ett rep och få det runt halsen för att sedan få upp den. Sagt och gjort efter minst en timma så var fåret uppe och vi var helt slut. En annan dag när vi gick för kolla till dem så var de helt borta, betet var slut och dom hade hoppat över och gått vidare ut i skogen.

Vi fick bli värsta spejarana och kolla efter spår och avbrutna grenar i skogen, till slut hitta vi dom säkert en kilometer hemifrån, då börja nästa uppdrag  att få hem 15 bräkande får, vicket jobb vi hade med det innan vi fick hem dom.

Vi fick springa fram o tillbaka så de kom på rätt väg och till slut var de inne, efter det såg vi till att fick en större hage samt extra foder, så att de höll sig inne. En viss belöning fick man ju förstås av Östen samt att vi fick ta hur mycke karameller i lådan han gav till fåren som vi ville, för allt som inte

Personen i fråga skulle gå i taket om man själv skulle utsättas bara för hälften.

Frågan är då,  kan  man lura nån som litar på en, eller sviker man personen? Svaret  kanske är, om man inte har förtroende för en person så kan den lura en, för då är det inget svek för då är det nåt man nästan räknar med.

Men om man har förtroende för personen, så är det väl närmare ett svek än lurendrejeri, för då drar personen nytta av det personliga utlämnandet av sig själv, som man kan göra till vissa personer man litar på.

Dörrarna öppnades utåt och på var sida var man tvungen att ställa under en stötta när man ställde upp dörrarna för de inte skulle blåsa igen, det var här inne farmor o farfar hade sin pärla en Volvo pv 544 från femtiotalet.

När vi var på besök i Ljungslätt på 70 talet, så var man som barn snart rätt rastlös efter fått den självklara fikan, saft o hembakta bullar kanske till o med en smördegskamm. Vi reste oss jag o Thomas efter att vi tryck i oss en sort av varje, tacka för fikat och efter flera förfrågningar från farmor om vi verkligen överlevde om vi inte tog en bulle till, efter det att vi tryckt ner en bulle ytterliggare, gick vi ut.

De vuxna fortsatte och prata och vi, vi var fria att göra vad vi ville, nja kanske inte riktigt, inte gå upp till järnvägen som låg ett par hundra meter bort, inte in till korna, inte upp på källartaket för det kunde rasa ner jord.

Hmm jag vet sa jag vi spelar bandy, hur då? frågar Thomas. Jo sa jag om vi smyger upp på trappan och tar en var av farfar hemmagjorda käppar, dom blir perfekta som klubbor och sen letar vi rätt på en så rund sten som möjligt.

Thomas smög fram och tog två av de bästa käpparna, jag hittade snart en sten, men mål då? frågade Thomas vi funderade en stund och kom på det nästan samtidigt GARAGEDÖRREN  sa vi munn på varann.

Vi satte igång så att gruset yrde på uppfarten, det small i dörren så det eka när vi fick in en riktig fullträff, vi var Börje Salming och Honken Holmqvist. Vi spela många gånger bandy framöver när vi var på besök och det tod lång tid innan farfar kom på varför handtagen på hans käppar var så slitna, men efter lite bannor så fick vi var sin käpp att spela med.

Efter sedvanlig klockringning samlades vi runt den utsedda platsen, nära minneslunden på Locketorps kyrkogård, solen sken och det var varmt, vi höll ett litet tal var jag o Thomas för att det kändes rätt, vi klippte var sin hårtuss vi syskon och de barnbarn som ville och skickade med urnan, som ett tecken på att vi är med honom på sin färd vart den nu tar honom.

Vi kommer givetvis sakna honom och minnas, …minnas alla barndomsminnen om och om igen och veta det att han finns med oss och är en del av oss, i det dagliga livet i allt vi säger och allt vi gör.

Vid det här laget har han säkert Redan hunnit med att vända Pärleporten upp och ner, flörtat med änglarna och affärat och prutat med Gud i himmelen. Hoppas han får en lugnare och skönare tillvaro där han är nu, ses i framtiden.